Nu, om tio minuter, är det dags att rösta igen. Jag funderar, hur många gånger förut har jag gjort detta? Hur många gånger till ska jag göra det?
Jag är nästan säker på att det inte är mer än en vecka sedan förra gången. Fast den gången var det bara en mindre omröstning. Nu är det Landsstyrelseval.
Ute i farstun hör jag valvakterna gå och märka ut valbordens knappar. Jag undrar om det finns någon knapp värd att trycka på, eller om jag återigen kommer att blunda när jag trycker. Någon har sagt mig att det är föraktligt att slumpa sin röst, men vad man ska man annars göra? Man kan ju inte låta bli att rösta.
Nu knackar valvakten på dörren. Jag går ut och sätter mig vid mitt valbord. Jag ser att mina grannar är lika lite roade som jag själv, med undantag för mannen med mustaschen.
Jag tar sammanfattningshäftet och ögnar igenom småpartierna. Ordningsforum är med igen. De kommer envist tillbaka vart tredje styrelseval. Vita Pensionärers Intresseparti borde också vara med, det är sex år sedan förra gången, men jag hittar dem inte. Synd.
Nu kommer vakten och spänner på mig armbandet. Jag avskyr känslan av armbandet. En gång, för ungefär 40 år sedan, lät jag medvetet bli att trycka på någon av knapparna inom halv minut. Någon har sagt, att om tillräckligt många gör så, kommer vi att få en blank knapp. De första tio minuterna efter att armbandet injicerade vad det nu injicerade, kommer jag inte ihåg, men jag har aldrig upplevt något värre än den efterföljande veckan. Dessutom förlorade jag min universitetsplats eftersom jag ej hade giltig frånvaroanledning.
Nu ringer klockan. Jag blundar, cirklar med fingret över bordet, famlar efter en knapp, och trycker. Efter en stund kommer en valvakt och släpper loss mig.
Jag ser på tavlan att även nästa styrelse kommer att bestå av Marknadspartiet i en allians med Solidaritetspartiet. Jag går in för att ta en kopp té i köket, och hoppas att de kan komma överens så länge som möjligt, så ingen omröstning behövs. Både armbanden och de icke röstberättigade brottslingarna, som används som valvakter, gör mig alltid nervös.
Jonas Eckerman 1991
Gå till:
[Jonas texter]
[Jonas sida?]