Jag tänker nu berätta för er vad som hände lille Pelle i skolan en dag förra året.
Dagen började som alla andra, Pelles mamma väckte honom klockan åtta och Pelle tvättade sig, åt frukost och klädde på sig. Sedan sade han adjö till sin mamma och började sin vandring mot skolan. På vägen till skolan tyckte han det var något som inte stämde, och han hade en otäck förkänsla av att något hemskt skulle hända. Då han gått ett tag upptäckte han att det var fullkomligt tomt på gatorna. Normalt brukade det vara fullt av skolbarn och andra ute vid den här tiden. Nu var inte ens Pettersson med hönsen ute i trädgården och påtade med blommorna. Pelle började känna sig mycket illa till mods, och ju närmare skolan han kom, desto värre kändes det. När han kom fram till skolan såg han att den var helt tom. Där som det annars brukar leka minst hundra barn så här dags på morgonen. Han ställde sig som vanligt vid grindstolpen för att vänta på Olle och Klas. Efter ett par minuter såg han dem komma gående nedför backen, och kände sig genast bättre till mods, någonting var i alla fall som det skulle. Men då såg han hur de plötsligt flöt ihop och formades till vad som mest liknade ett mörkt moln, som sakta rörde sig mot honom. Han vände sig om för att springa hem, men såg då att det kom likadana moln från alla håll omkring honom. Det enda ställe han kunde springa mot, var skolan. Utan att tänka sprang Pelle så fort han kunde mot ingången, men när han kom fram upptäckte han till sin stora fasa att dörren var låst. Han slet och drog i dörren, men kunde omöjligt få upp den, samtidigt som molnen närmade sig mer och mer. Så, när molnen nästan var framme, gick dörren plötsligt upp, till synes av sig själv. Förvånad sprang han in och brandstationen stod i eld och lågor medan flygplanen förgäves försökte släcka den stora swimmingpoolen som han hade köpt åt sin morbror i stället för gubben Olofsson som inte hade någon aning om den otäcka polisen som stod vid bilen höll hårt i skyskrapan brinner sa sekreteraren när hon hoppade upp på säckväven som trots allt såg rätt sliten utanför Sigmund ramlade omkull och skrek dada sa den lilla båten guppade omkring på gatorna i Stocholm kan man se en och annan turist som flyger omkring tillsammans med alltför många poliser förstår inte vad de inte vet kan inte skada domkyrkans finaste ägodel är en liten kyckling som inte ville bli stekt utan klippte sig ut med Sigmunds fina saxofon var fortfarande försvunnen för den ville inte heller döda andra marsmänniskor kom nu till det kungliga slottet där försvann lille Måns efter att knugen är dum sa saxens granne Till är gott säger ingenting är så fint som duvan flög till boet och tog med sig en öl till alla är inte lika smarta förstår du välkomna ska ni vara sa Sigmund för Kalle Karlssons äldsyngsta samtycker inte om skolan och Pelle kommer aldrig att glömma den här dagen.
Jonas Eckerman 1986
Gå till:
[Jonas texter]
[Jonas sida?]